DECEMBER (långt inlägg)

Månaderna flyger iväg. Fick ett par kommentarer i mitt förra inlägg som jag valde att ignorera eftersom jag löst allt på egen hand. Men: det jag skrev om manisk period osv, jag fick tipsen av andra om ansökan till ekonomiskt stöd pga det. Det kom inte från mig. Och jag hade inte tänkt tigga bidrag eller andra pengar, utan jag hade tänkt att intyget skulle gå till låneföretagen så att de kanske kunde göra upp en bättre avbetalningsplan istället. Inte kräva pengar från staten, som någon skrev. Isåfall missuppfattade ni hela grejen.... Hur som helst så har jag tack och lov inte behövt det. Jag fick månadsanställning!

 

Jag har nu jobbat som personlig assistent i drygt en månad, och jag har börjat trivas där nu. Jag har även börjat hitta en inre harmoni i mig själv vilket känns otroligt skönt efter detta pissår. Jag kommer gå in i 2018 med ett nyt synsätt och en hel del lärdom, dels av andra och dels av mig själv. Jag har börjat skriva mycket, för att bearbeta, och övervägt att lägga upp mina texter här - men jag vet inte om jag vågar det. 

 

Jag har även streckläst Michaela Fornis bok "Jag är inte perfekt, tyvärr". Och den har hjälpt mig mycket kring min ångest och gett mig nya tankesätt. Jag önskar att den trillat i min hand tidigare så att jag läst den i början av året. För då hade det varit så mycket lättare att bearbeta allt som hänt. Det känns som att jag kan bearbeta det mesta nu, från det förflutna men även inför framtiden. Och det känns otroligt skönt. 

 

Detta år började med en resa till Rumänien. Sista dagen drog jag på mig scharlakansfeber och krigade mig igenom hela hemresan tillbaka till Umeå. Det var vid denna tid som William kom in i mitt liv. Han stöttade mig genom allt jag gick igenom då, och vi skulle egentligen bara ses över en kaffe någon dag. Ungefär en månad efter så åkte jag till Arjeplog första gången, med fjärilar i magen. För nu hade "vi tar en kaffe någon dag" blivit "shit vi tycker om varandra mer än det var tänkt". 

 

Jag kommer aldrig glömma min första vistelse i Arjeplog. Det var fem timmars bussresa från Umeå, och jag hade aldrig varit där tidigare. Jag anlände vid 22 på kvällen en kall vinterkväll i Februari. Det var så mycket snö, och jag hade med mig en stor resväska (skulle ju stanna ett par dagar), en handväska och en tavla jag målat åt honom. Jag hade nästan slut ström i min telefon, men googlade upp "Hotell Hornavan" på Google Maps och började traska i all snö med mitt bagage. Jag tror jag gick runt hela Arjeplog innan jag såg hotellet på lång sikt. Det kom en bil och stannade bredvid mig och det var en man som sa "You're going to Hornavan?". Jag svarade ja. "You want a ride?" frågade han då. Och jag tänkte "Antingen går det bra, eller så går det åt helvete" men tackade ja till skjutsen och berättade då att jag skulle träffa en snubbe som "typ" är min pojkvän. Vi klev ur bilen och jag packade ut mitt bagage och tackade för hjälpen. Mannen önskade mig lycka till. 

 

Jag bestämde mig för att ta en cigg för att lugna nerverna. Sedan ser jag honom genom glasdörren och hjärtat flyger upp i halsgropen. Sedan går han därifrån, och jag pustar ut lite. Men han kommer tillbaka lika fort och ut genom dörren. Han tar upp telefonen, sätter den mot örat och ser lite bekymrad ut. Jag klämmer ur mig ett pipigt "Hej William", och ser att han lyser upp och går fram för att omfamna mig hårt. Han ger mig några kyssar och kramar mig hårt igen. Sedan tar han mina väskor och vi börjar gå. Min mun gick i 180 för jag var så nervös, så jag bara babblade på hela vägen. Jag minns inte ens vad jag pratade om, men han bara log hela tiden. Jag vågade knappt kolla på honom det dygnet. 

 

Det är mer jag minns från den kvällen. Till exempel var det första gången jag träffade Ana. Hans bästa kompis och orsaken till att jag och William ens började snacka. Idag är jag och Ana väldigt nära vänner. Vi bodde ju ihop i tre månader. Vi blev som en familj alla tre. 

 

Jag minns att jag bara hade hunnit bo med dem i en månad då jag drog på mig en njurbäckeninflammation. Ana satt och sände live och gick in i sovrummet för att visa mig. Jag skrattade mest, såg ju ut som skit. William blev lite irriterad och började tjata om att jag var sjuk. Jag sa att jag inte brydde mig. Morgonen efter kräktes jag. Då hade jag haft ont i två dagar och William började bli orolig, så vi åkte till vårdcentralen och allt slutade med akuten i Sunderbyn utanför Luleå. Jag är så glad att jag fick ha med mig honom, och båda hatar sjukhus så det var en jävligt jobbig natt. Jag fick pencillin och åka hem. 

 

Sommaren blev tuffare då jag blev dumpad och var tvungen att stanna själv i Arjeplog för att jag hade fått sommarjobb där. Men jag krigade på och skaffade en drös med nya vänner. Jag är helt kär i Arjeplog. Jag har aldrig haft så mycket lugn och harmoni som när jag bodde där. Jag känner mig så hemma där. 

 

I Augusti gick mitt flyttlass tillbaka till Umeå. Jag började studera igen, men bestämde mig för att sluta när praktiken hade börjat och jag blev sängliggandes med 42 graders feber och halsinfektion i över en vecka. Jag missade många timmar och blev inte godkänd, kände att det blev för mycket och sa upp mig från kursen och började söka jobb. Efter att ha sökt kanske 20 jobb så fick jag min anställning som personlig assistent på kommunen. Innan jag blev sjuk och sa upp studierna hann jag med en sväng ner till Norrköping för att hälsa på Ana och William, och det var så jävla kul. Jag saknar Ana, varje dag. Hon inspirerar mig så otroligt mycket. Hon är så sjukt stark och genomfin. Jag älskar henne. Jag var så rädd för att träffa henne i början för jag visste inte om vi skulle gilla varandra ens, men vi fick nära relation när vi bodde ihop så länge. 

 

Nu går detta år mot sitt slut. Och jag har varit med om mycket skit, men jag har även haft bra stunder. Jag träffade en helt underbar kille som introducerade mig för ett underbart ställe. Jag träffade en tjejkompis som alltid finns med mig i tankarna och hjärtat. Senare kom jag även att träffa Nathalie, och idag är hon en av mina bästa vänner. Jag har så mycket att tacka för, samtidigt som jag är glad att allt är över. Det är snart ett år sedan denna resa började, och nu är den slut. Men jag tar med mig mycket på vägen. 

 

Jag har blivit en bättre människa av allt det här. Jag har lärt mig kontrollera mina känslor mer, att ha tillit och släppa mitt kontrollbehov, att njuta av stunden, att göra saker jag mår bra av, att prioritera mina vänner och vilka jag väljer att ha i mitt liv. Jag välkomnar 2018 med öppna armar, och ännu en resa till Rumänien (haha).