Update: Monday

Jag älskar att promenera i centrum sent på kvällen. Det är nästan inget folk ute då. Och all belysning ger mig någon slags harmoni och lugn på något vis. Samtidigt hatar jag att befinna mig i städer pga att det är för mycket folk och för mycket stress. Och jag har längtat länge efter fjällen och naturen nu. På fredag åker jag äntligen tillbaka upp. Det ska bli så otroligt skönt att åka tillbaka dit ett par dagar. Samla lite ny energi, umgås med mina saknade vänner där uppe och bara glömma stadslivet ett tag.

Jag sover bort dagarna nu. Igår sov jag 11 timmar, och idag har jag sovit 12. Jag steg upp vid 16 och har precis fått i mig lite mat, ska dricka lite te och ta en lång dusch. Jag håller på att tvätta och det känns ändå ganska lugnt och skönt ikväll. Blir egen-tid ikväll och bara ta hand om mig själv lite. Kanske måla lite om orken finns, annars ska jag tända lite ljus och läsa en bok. Imorgon har jag möte med jobbet kl 10, så jag måste försöka sova i tid ikväll även om det kommer bli svårt nu då jag sovit typ hela dagen. Jag har ett par samtal att ringa också, som jag egentligen skulle ha ringt idag, men jag ska se till att få det gjort imorgon. Då kan jag kasta den ”att-göra-listan” och gå vidare med nästa. Jag har en del att fixa innan Rumänien, men det behöver jag inte göra förrän om typ två veckor. Det är sjukt att det snart är jul. Jag hann inte med. Jag har ingen julkänsla, men det är nog för att jag bor ensam och glömmer bort allt det där kring jul.

Men, jag mår faktiskt bra. Och det är skönt. För det behöver jag. 

DECEMBER (långt inlägg)
Wow.
Månaderna flyger iväg. Fick ett par kommentarer i mitt förra inlägg som jag valde att ignorera eftersom jag löst allt på egen hand. Men: det jag skrev om manisk period osv, jag fick tipsen av andra om ansökan till ekonomiskt stöd pga det. Det kom inte från mig. Och jag hade inte tänkt tigga bidrag eller andra pengar, utan jag hade tänkt att intyget skulle gå till låneföretagen så att de kanske kunde göra upp en bättre avbetalningsplan istället. Inte kräva pengar från staten, som någon skrev. Isåfall missuppfattade ni hela grejen.... Hur som helst så har jag tack och lov inte behövt det. Jag fick månadsanställning!
 
Jag har nu jobbat som personlig assistent i drygt en månad, och jag har börjat trivas där nu. Jag har även börjat hitta en inre harmoni i mig själv vilket känns otroligt skönt efter detta pissår. Jag kommer gå in i 2018 med ett nyt synsätt och en hel del lärdom, dels av andra och dels av mig själv. Jag har börjat skriva mycket, för att bearbeta, och övervägt att lägga upp mina texter här - men jag vet inte om jag vågar det. 
 
Jag har även streckläst Michaela Fornis bok "Jag är inte perfekt, tyvärr". Och den har hjälpt mig mycket kring min ångest och gett mig nya tankesätt. Jag önskar att den trillat i min hand tidigare så att jag läst den i början av året. För då hade det varit så mycket lättare att bearbeta allt som hänt. Det känns som att jag kan bearbeta det mesta nu, från det förflutna men även inför framtiden. Och det känns otroligt skönt. 
 
Detta år började med en resa till Rumänien. Sista dagen drog jag på mig scharlakansfeber och krigade mig igenom hela hemresan tillbaka till Umeå. Det var vid denna tid som William kom in i mitt liv. Han stöttade mig genom allt jag gick igenom då, och vi skulle egentligen bara ses över en kaffe någon dag. Ungefär en månad efter så åkte jag till Arjeplog första gången, med fjärilar i magen. För nu hade "vi tar en kaffe någon dag" blivit "shit vi tycker om varandra mer än det var tänkt". 
 
Jag kommer aldrig glömma min första vistelse i Arjeplog. Det var fem timmars bussresa från Umeå, och jag hade aldrig varit där tidigare. Jag anlände vid 22 på kvällen en kall vinterkväll i Februari. Det var så mycket snö, och jag hade med mig en stor resväska (skulle ju stanna ett par dagar), en handväska och en tavla jag målat åt honom. Jag hade nästan slut ström i min telefon, men googlade upp "Hotell Hornavan" på Google Maps och började traska i all snö med mitt bagage. Jag tror jag gick runt hela Arjeplog innan jag såg hotellet på lång sikt. Det kom en bil och stannade bredvid mig och det var en man som sa "You're going to Hornavan?". Jag svarade ja. "You want a ride?" frågade han då. Och jag tänkte "Antingen går det bra, eller så går det åt helvete" men tackade ja till skjutsen och berättade då att jag skulle träffa en snubbe som "typ" är min pojkvän. Vi klev ur bilen och jag packade ut mitt bagage och tackade för hjälpen. Mannen önskade mig lycka till. 
 
Jag bestämde mig för att ta en cigg för att lugna nerverna. Sedan ser jag honom genom glasdörren och hjärtat flyger upp i halsgropen. Sedan går han därifrån, och jag pustar ut lite. Men han kommer tillbaka lika fort och ut genom dörren. Han tar upp telefonen, sätter den mot örat och ser lite bekymrad ut. Jag klämmer ur mig ett pipigt "Hej William", och ser att han lyser upp och går fram för att omfamna mig hårt. Han ger mig några kyssar och kramar mig hårt igen. Sedan tar han mina väskor och vi börjar gå. Min mun gick i 180 för jag var så nervös, så jag bara babblade på hela vägen. Jag minns inte ens vad jag pratade om, men han bara log hela tiden. Jag vågade knappt kolla på honom det dygnet. 
 
Det är mer jag minns från den kvällen. Till exempel var det första gången jag träffade Ana. Hans bästa kompis och orsaken till att jag och William ens började snacka. Idag är jag och Ana väldigt nära vänner. Vi bodde ju ihop i tre månader. Vi blev som en familj alla tre. 
 
Jag minns att jag bara hade hunnit bo med dem i en månad då jag drog på mig en njurbäckeninflammation. Ana satt och sände live och gick in i sovrummet för att visa mig. Jag skrattade mest, såg ju ut som skit. William blev lite irriterad och började tjata om att jag var sjuk. Jag sa att jag inte brydde mig. Morgonen efter kräktes jag. Då hade jag haft ont i två dagar och William började bli orolig, så vi åkte till vårdcentralen och allt slutade med akuten i Sunderbyn utanför Luleå. Jag är så glad att jag fick ha med mig honom, och båda hatar sjukhus så det var en jävligt jobbig natt. Jag fick pencillin och åka hem. 
 
Sommaren blev tuffare då jag blev dumpad och var tvungen att stanna själv i Arjeplog för att jag hade fått sommarjobb där. Men jag krigade på och skaffade en drös med nya vänner. Jag är helt kär i Arjeplog. Jag har aldrig haft så mycket lugn och harmoni som när jag bodde där. Jag känner mig så hemma där. 
 
I Augusti gick mitt flyttlass tillbaka till Umeå. Jag började studera igen, men bestämde mig för att sluta när praktiken hade börjat och jag blev sängliggandes med 42 graders feber och halsinfektion i över en vecka. Jag missade många timmar och blev inte godkänd, kände att det blev för mycket och sa upp mig från kursen och började söka jobb. Efter att ha sökt kanske 20 jobb så fick jag min anställning som personlig assistent på kommunen. Innan jag blev sjuk och sa upp studierna hann jag med en sväng ner till Norrköping för att hälsa på Ana och William, och det var så jävla kul. Jag saknar Ana, varje dag. Hon inspirerar mig så otroligt mycket. Hon är så sjukt stark och genomfin. Jag älskar henne. Jag var så rädd för att träffa henne i början för jag visste inte om vi skulle gilla varandra ens, men vi fick nära relation när vi bodde ihop så länge. 
 
Nu går detta år mot sitt slut. Och jag har varit med om mycket skit, men jag har även haft bra stunder. Jag träffade en helt underbar kille som introducerade mig för ett underbart ställe. Jag träffade en tjejkompis som alltid finns med mig i tankarna och hjärtat. Senare kom jag även att träffa Nathalie, och idag är hon en av mina bästa vänner. Jag har så mycket att tacka för, samtidigt som jag är glad att allt är över. Det är snart ett år sedan denna resa började, och nu är den slut. Men jag tar med mig mycket på vägen. 
 
Jag har blivit en bättre människa av allt det här. Jag har lärt mig kontrollera mina känslor mer, att ha tillit och släppa mitt kontrollbehov, att njuta av stunden, att göra saker jag mår bra av, att prioritera mina vänner och vilka jag väljer att ha i mitt liv. Jag välkomnar 2018 med öppna armar, och ännu en resa till Rumänien (haha). 
 
 
BYE OCTOBER, HELLO NOVEMBER
 
Nu jävlar ska saker lösas. 
Eventuellt kommer jag få fasta tider och mycket tid som personlig assistent här i Umeå, i alla fall fram tills årsskiftet. Så jag stannar här. Jag har förlorat min bästa vän här, så jag är jävligt ensam just nu. Men får jobba istället. Det kommer ju vara värt det i längden. Tanken var egentligen nyss att flytta in hos en barndomsvän i Skellefteå och börja jobba där, men får jag schema här så stannar jag här i alla fall till jul och nyår. Sedan kanske jag kan flytta dit. Jag vill då inte vara kvar här så länge till... Jag längtar hem nu. På fredag åker jag hem till mina syskon. Morsan och hennes snubbe är ju i Afrika, men jag saknar mina syskon och lugnet hemma. Jag ska hem. Fyfan vad skönt. Imorgon har jag ett möte på psyk, annars ska jag försöka jobba. Och boka in möte och inskolning hos personlig assistent, om nu brukaren vill ha mig. Håll tummarna för mig. Jag har bestämt att November och December ska bli bra månader. Det enda problemet jag har i slutet av November är att jag inte har någon inkomst alls och har utgifter på 11.000 kr och jag vet fan inte hur jag ska lösa det, men vi ser väl. Tänker försöka fixa fram något intyg från psyk att jag hade en manisk period när jag drog på mig de utgifterna och se om jag kan minska dem på något sätt, i alla fall nu liksom. 
 
Kan 2018 bli mitt år eller? Nu är jag less på skit.