Tankar under sommaren som gått...

Nu ska jag göra något som jag aldrig gjort tidigare... Jag ska skriva ut lite anteckningar från min dagbok. 

 

Jag ligger vaken. Trött, men ändå inte. Han ligger bredvid.

Han? Vem är han ens? 

Jag betraktar honom noggrant. 

Stora armar, långa ögonfransar.

Han har ett ärr på bröstet. Det ser ut som att någon fimpat en cigarett där. 

Jag granskar hans ansikte. Han börjar få stubb i mustaschen. 

Hans ansiktsuttryck är avslappnat. 

Han har ett litet ärr på överläppen och läpparna är torra efter nattens alla kyssar. 

Andetagen är jämna och djupa. Han ser ut att sova gott. 

Vem är du? Och varför ger du mig fjärilar i magen? 

 

Och på den sena sommarkvällen ligger jag i hammocken och tänker på dig. 

Tittar ut över sjön och undrar hur det går för dig på jobbet. 

Undrar varför du helt plötsligt inte vill ha mig längre. Går igenom vår konversation på Facebook, från start. 

Vad hände? Jag undrar så. Vart gick det fel? Var jag för mycket? För lite? Varför får jag ingen förklaring? 

 

Jag tänder en cigarett och tittar upp på den blå himlen. Undrar om du också tänker. 

Fast på ett annat språk såklart. Det är inte mycket vi har sagt till varandra, men våra blickar och leenden i sommarnatten har räckt mer än väl för att jag skulle bli kär. Varför? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag måste sluta vara kär i dig. 

 

Jag vet inte vart eller hur dessa känslor för dig kom ifrån. Kanske var det sättet du kollade mig i ögonen, och log. Kanske var det efter vår första kyss den där sena torsdagskvällen i Juni. Sättet du ville ha mig på, sättet du ville att jag skulle stanna hos dig. Jag undrade varför någon som du flirtade med någon som mig. Du var ju för snygg för mig. Jag granskade dina ryggmuskler som skymtade svagt under din tröja. Varje dag, den där veckan i Juni. Sedan var jag fast. 

 

På lördagen smög vi in i ditt lilla rum. Hyschade och fnissade för att det var så spännande och förbjudet. Vi fick ju inte bli upptäckta. Inne i ditt rum var det bara vi. Du slog huvudet i hörnhyllan och jag själv skallade väggen av nervositet. Efteråt tog vi varsin cigarett. Han pussade mig på pannan och släppte mig aldrig med blicken. Det pirrade i magen. Hjälp. Jag trippade iväg till toaletten, fyra på morgonen, och log som ett fån. 

 

När jag kom tillbaka hade han bäddat upp sängen och lagt sig till rätta. Han pekade på sin arm som han hade utsträckt, så jag dök ner där bredvid honom. Han la sina enorma armar runt mig. Aldrig tidigare hade jag blivit omhållen på det sättet. Det kändes så tryggt, fastän han i princip var en främling för mig. 

 

För första gången talade han, precis innan vi somnade - han kysste mig och viskade de enda orden jag kunde på rumänska. "Te iubesc". "Jag älskar dig". 

 

Jag har inte sovit så gott på länge, som jag gjorde den där söndagsmorgonen i Juni... 

 

Vi är bara främlingar, med minnen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på om du någonsin pratade om mig med någon. 

 

Jag intalar mig själv att jag är okej och inte tänker på dig, men det gör jag - och klart att jag ligger här och undrar om du någonsin tänker på mig... 

 

Jag ångrar inte dig. Jag bryr mig inte om hur det slutade. Jag bryr mig inte om hur hemskt du var mot mig. Jag kom ihåg hur det började och hur lycklig jag var med dig. Jag kommer aldrig att ångra dig. 

 

Men jag förstår dig. Jag är för mycket, ett enda kaos, för dig. Och du kunde inte hantera det. 

 

Träffade honom igen. Trodde inte han ville att jag skulle komma till honom, men det ville han, så klart jag följde med honom. Han har tänkt på mig och saknat mig. Han blev glad när han såg att jag kom hit. Han har lite känslor för mig, men tycker att jag skrev för många meddelanden. 

Nu då? Vi ses nästa år... Säger han i alla fall. 

 

Vi var i Filipstad, blev fulla på vodka och jag spenderade ännu en natt med honom. 

 

Vi har varit i Arvika. Han ville sova med mig igen. Jag var sjukt nervös. Vi hade ju inte sovit med varandra på över en månad, och knappt pratat. 04.18 lägger vi oss för att sova... Han ställer larm på 08.30. Huvva. 

 

Han lägger armarna om mig och jag ligger på hans bröst. Sista natten, och vi kanske aldrig mer träffas igen. Sorgligt. Han pratar ovanligt mycket denna gång, och det känns ganska avslappnat och naturligt nu. Han säger ett par ord på svenska - "vänta lite, ursäkta, bara skoja". Vi skrattar. Jag lär honom uttala mitt namn rätt. Han säger det flera gånger och ler. Jag får lära mig uttala hans namn rätt,. "Sleep sleep" säger han och vi lägger oss och skedar som vanligt. "Noapte buna" viskar han i mitt öra. Jag svarar "Noapte buna" och hör mig själv säga "te iubesc". Dumfan. Han bara kramade om mig som svar. Jag fryser så mycket så jag skakar. Han försöker värma mig så gott han kan, men till slut säger han "vänta" på svenska och kopplar ur sin telefon från uttaget för att koppla in elementet. 

 

"Eu nu bun", säger han. "Jag är inte bra". Jo, det är du visst. Försöker säga att han är fantastisk men han fortsätter bara med "eu nu bun"... Jo, för mig är du det. Men du har valt bort mig... 

Åh, vad jag hoppas att vi ses igen. Det var riktigt jobbigt att säga hejdå....