// 06.02.16 //

Vet ni när jag är som lyckligast? Det är när jag har mina skönaste byxor, en stor kofta och mina hörlurar med musik. I detta moment, är jag som lyckligast. Jag dansar. Ja, mestadels i huvudet. Men också när ingen ser. Jag älskar musiken. Musiken förstår, såsom ingen annan förstår. Och nej, det är inte sådan musik som spelas på radion eller på klubben. Det är äldre, rockinspirerad musik. Vad trodde ni egentligen? Vet ni inte vem jag är? Hah. Skulle inte förvåna mig. Jag vet ju inte ens vem jag är. Jag är snart 22 år, och jag har ingen jävla aning om vad jag håller på med. Jag har ingen aning om vad jag vill. Inte egentligen. Det varierar ju från dag till dag. Jag ångrar mig, ändrar mig, ändrar utseende och stil från vilket humör jag är på. Identitetssökande – inte identitetsskapande. Egentligen har jag väl redan skapat mig min identitet. Men vem är jag? Vem är jag egentligen? Det känns som att jag har över hundra olika personer som bor inuti min kropp.

Jag saknar att måla. Jag saknar att skapa utifrån mina känslor. Skrivandet ger inte riktigt samma känsla eftersom jag knappt kan beskriva den i bild – ännu svårare i text. Jag vill måla. Det har jag velat länge. Min psykolog sa en gång för några år sedan: ”Sluta inte måla. Det ska du aldrig sluta med” - så varför har jag slutat? Mitt huvud kommer väl explodera snart. Det som bor där inne måste ut. Helst för ett halvår sedan. Det måste ut. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det är så jävla svårt att beskriva för folk som inte fattar – men det är som att något gnager sönder mig inifrån och ut. Det kliar i hela kroppen, men mest i fingrarna. I målarfingrarna. Fyfan, vad jag vill skapa. Jag vill skapa något som skriker ”Det här är jag. Fatta.”, jag vill skapa något som andra kan relatera till. Men helst av allt vill jag skapa mig själv – plocka ihop alla bitar och limma ihop dem till något stabilt. Något annorlunda. Men något bra.

 Ha en trevlig lördag, folk ♥